İsveç’in günlük gazetelerinden Expressen’de yayımlanan yazım: “6 yaşındaki kızım saldırıya şahit oldu”

I mitten av mars blev han svårt misshandlad i Stockholm i samband med att han hämtade sin sexåriga dotter från förskolan. 

Journalisten Ahmet Dönmez efterlyser på Pressfrihetens dag en debatt om säkerheten för förföljda journalister.

KULTURDEBATT. Det var i slutet av september 2016. Vi vistades på en flyktingförläggning i Märsta och endast två dagar hade gått sedan vi hade fått en fristad i Sverige. Vi gick in i en livsmedelsaffär för att köpa frukt till barnen. Min dotter ville att jag skulle köpa ett äpple åt henne men just då hade jag inte råd med det. På vägen hem gick vi längs en stig och plötsligt såg jag ett färskt äpple på marken som skvallrade om att det fanns fler äpplen i närheten. När jag höjde huvudet blev jag varse ett träd som dignade av äpplen. Jag log. Senare skulle jag lära mig att Sverige är fullt med äppelträd som människor kan plocka ifrån och njuta av utan några problem tack vare allemansrätten. Det äppelträdet blev för mig en symbol och ett tecken för frihet och hopp.

*

Jag är en frihetstörstande journalist som har flytt från mitt land. Åtal hade väckts mot mig för att jag hade skrivit två böcker om Turkiets president Recep Tayyip Erdogans korruptionsaffärer. Mina böcker var på väg att beslagtas och alla nytryckningar skulle stoppas. Dessutom ville Erdogan-regimen att polisen skulle storma mitt hem och beslagta allt arbetsmaterial. I en stat, som numera saknar rättvisa, innebär ett sådant åtal slutet. I fängelserna försmäktade redan många journalistkollegor varav flera till och med hade blivit kidnappade. I detta läge beslöt jag mig för att lämna mitt land och åka till Filippinerna.

När militärkuppförsöket ägde rum i Turkiet den 15 juli 2016 hade jag varit i Filippinierna i tio månader. Tio dagar senare stormades mitt gamla hem av tungt beväpnad poliser vid två tillfällen. Hade jag befunnit mig i Turkiet så hade jag gripits och i dag hade jag fortfarande suttit i fängelse.

*

Men jag var fri!

Precis som äppelträdet…

Jag fortsatte att leva precis som äppelträdet och att bedriva min journalistisk i Sverige.

Orädd publicerade jag artiklar och videoklipp.

Jag lade bland annat ut videoinslag som berörde de hemliga relationerna mellan maffiagrupper och Erdogans AKP-regim. Jag avslöjade inte minst den smutsiga historien om Turkiets inrikesminister Süleyman Soylu och maffiagrupperna. Strax därefter började jag erhålla dödshot.

”Känn dig inte trygg bara för att du bor i Sverige, jag kan se till att hugga huvudet av dig inom tjugofyra timmar!” sms:ade en maffialedare till mig. Jag gick till polisen, lämnade in en anmälan och visade dödshotet. Den 8 mars i år meddelade polisen mig att man lagt ned utredningen eftersom den som riktat hotet mot mig är en turkisk medborgare som inte bor i Sverige.

Oförmögen att röra mig ligger jag på marken. Skräckslagen sitter min dotter kvar i bilen.

Tio dagar senare, den 18 mars, utsattes jag för ett fysiskt angrepp med syftet att döda mig. Attacken skedde vid lunchtid när jag hämtade min sexåriga dotter från förskolan.

Jag minns inte detaljerna eftersom jag tappade medvetandet. När jag öppnade ögonen igen befann jag mig på en intensivavdelning. Så småningom fick jag höra vad som hade hänt från min dotter, min fru, mina vänner och polisen: 

Klockan 12.45, i samband med hämtningen av min dotter, angrips min bil på den ensligaste platsen under bilfärden. För att bedöma skadorna går jag ur bilen. Plötsligt känner jag att någon eller några personer slår mig med ett hårt föremål bakifrån. Jag ramlar och tappar medvetandet. Oförmögen att röra mig ligger jag på marken. Skräckslagen sitter min dotter kvar i bilen. Rädslan får min dotter att gråta. 

En stund senare lyckas jag ta upp mig till bilen. Jag sätter mig i förarsätet utan att lyckas stänga bildörren. Halvt medvetslös svarar jag på min dotters frågor på ett osammanhängande sätt. Ett äldre par som stigit ur sin bil försöker få kontakt med mig. Paret konstaterar att jag är medvetslös varpå de genast ringer efter en ambulans. Jag körs därefter till Karolinska universitetssjukhuset. Den första undersökningen fastslår att jag har sprickor i skallen och har drabbats av hjärnskakning och hjärnblödning. Senare diagnosticeras jag med epidural hemotom. Min familj och mina vänner informeras om att jag har råkat ut för en ”trafikolycka”. I denna stund vet ingen sanningen bakom det hela. 

Några timmar senare uppdagas dock sanningen med hjälp av två bilder som sprids på sociala medier. På ett av fotona ligger jag orörlig på vägen bredvid min bil. På den andra bilden har jag blivit avfotograferad sittandes i medvetslöst skick efter den svåra misshandeln. Båda fotona tas av gärningsmännen och sprids på Twitter med turkisk bildtext. Språket liknar det som maffiamedlemmar använder sig av och turkiska användare av sociala medier gör omedelbart analysen att ordern om att angripa mig har kommit från Erdogan-anhängare.

Jag minns inte vad som hände på denna dag, jag minns inte själva överfallet som ägde rum den 18 mars. De efterföljande fyra-fem dagarna minns jag bara vagt. Det tog nämligen nästan en vecka innan jag fick tillbaka medvetandet. Jag tillbringade sedan tre veckor på sjukhus och på ett sjukhem. Nu är jag hemma och lägger all energi på att försöka återhämta mig. Jag vet inte exakt vilka som angrep mig men mina avslöjanden om de smutsiga relationerna mellan Erdogan-regimen och maffian och mordhotet som jag erhöll strax innan överfallet gör att mina misstankar går till Erdogan.

*

Vad hände med mitt äppelträd?

Är det ett förbjudet äpple nu?

Är vi inte fria längre?

Har Erdogans långa armar huggit ned vårt frihetsträd?

Min turkiska kollega Abdullah Bozkurt misshandlades för ett och ett halvt år sedan i Stockholm av Erdogan-fanatiker.

Gärningsmännen går fortfarande fria.

Är Sverige fortfarande en ö av frihet långt ifrån Erdogan och hans långa armar för alla journalister som har flytt hit?

Har vårt träd torkat ut?

Min dotter, som bad om ett äpple när vi var nyanlända i Sverige för fem och ett halvt år sedan, är nu det viktigaste vittnet till överfallet och också det största offret.

Min största tröst är att hon inte såg just när jag misshandlades.

Ändå fördubblas min smärta av vetskapen om att hon fick genomlida så många skräckfyllda minuter i bilen gråtandes. Min fru är också mycket orolig.

”Den största lyxen i livet är säkerheten”, säger hon till mig och tillägger: ”Men nu har vi förlorat säkerheten. Vi kommer alltid att få leva med oron över att vi ska utsättas för en ny attack. Om barnen av någon anledning är sena i några minuter eller om du inte svarar direkt i telefonen när jag ringer så kommer jag att drabbas av olidlig oro, som kommer att sätta spår under en lång tid framöver. För de har stulit tryggheten i våra liv.”

*

Så finns inte vårt träd längre?

Jo, det står ännu stadigt.

Trädet är fortfarande fritt, fruktsamt och fullt med förhoppningar.

Det behövs nu en debatt om säkerheten för förföljda journalister med tanke på ingen varnade mig för det förestående angreppet, att angreppet på mig inte gick att hindra, att gärningsmännen kunde fly utan att lämna några spår efter sig, och att inga bevis är säkrade en månad efter angreppet.

Ändå ser jag ett äpple på trädgrenen ovanför mitt huvud.

Det största beviset för att detta träd fortfarande bär frukt är att mina svenska vänner, grannar och föräldrar till mina barns vänner knackade på vår dörr, gav mig blommor och kramade om min fru och mina barn med tårfyllda ögon så fort nyheten om vad som hade hänt spred sig.

Och vi lever ännu i skuggan av detta träd.

---

Av Ahmet Dönmez

Ahmet Dönmez är svensk-turkisk journalist och författare.

---

Översättning från turkiska och svensk bearbetning av Kurdo Baksi.

Link: https://www.expressen.se/kultur/min-sexariga-dotter–blev-vittne-till-overfallet/